Nu ska jag berätta för er om Kennert.

 

Det är inte någon jag brukar prata om, men nu tänkte jag att jag skulle presentera honom för er. Varje vår och höst brukar Kennert komma på besök. Jag hatar Kennert. Han är en verkligen en jävla idiot! Det finns ingen som får mig att må så dåligt som han. Första gången jag träffade honom på riktigt var för ca 15 år sen. Men han har alltid funnits där, i skuggorna… Jag hade i alla fall sprungit till gymmet och kört ett riktigt hårt benpass och sen sprungit hem. Dagen efter var första gången jag verkligen fick se Kennert i vitögat…den gången stannade han i nästan ett helt år…

 

Ankyloserande sponylit

Nu är det ju så att Kennert inte är en faktisk person. Det är min reumatiska ryggsjukdom som jag diagnostiserades med för ca 15 år sen. Akyloserande sponydlit, eller Bechterews som den så fint heter. Det är, som alla autoimmuna sjukdomar, ett tillstånd där kroppens vita blodkroppar inte kan se skillnad på mitt och ditt utan börjar motarbeta egna celler istället för att ta hand om olika patogener i kroppen. Enkelt förklarat. De tar hand om olika bacillusker också men de är liksom högpresterande, överaktiva och har långtråkigt, så för att fylla ut arbetstiden kör de på och moffar sönder kroppens egen vävnad också. Beroende på vart man har sin ”svaga länk” så börjar de sabba där. Diabetes drabbar bukspottskörteln, Hypo- och hyperterios drabbar sköldkörteln och Bechterews drabbar bla brosket i ryggpelaren osv.

Symptomen på sjukdomen kan bla vara:

1. 1. Morgonstelhet
   2. Stelhet efter stillasittande
   3. Inflammatorisk tarmsjukdom (IBD)
   4. Eksem
   5. Kutande, stel rygg
   6. Höga inflammationsvärden i blodet
   7. Smärta i ländrygg, korsrygg, bröstrygg, nacke och käke
   8. Allmän ledsmärta
   9. Ljuskänslighet
   10. Hjärndimma
   11. …och en jäkla massa annat!

 

Mitt tillstånd

Jag är ändå lyckligt lottad så här långt i min sjukdom. Mina skov har varit relativt milda, jag har inga sammanväxtningar i ryggraden. Än. Sjukdomen kommer för mig i omgångar och gärna vid omväxlande väder. Detta är en diagnos som i värsta fall gör så att ryggkotorna stelnar och man får en krum rygg med massor av värk och smärta. Mina besvär består i huvudsak av smärta i magen/tarmarna, bäckenet, bröstryggen, nacken och käken. Jag kan också ha problem med mina knän och fotleder. Det här skovet har Kennert även lekt med lederna i fingrar och armbågar.

I bästa fall kan man leva ett ganska normalt liv med hjälp av mediciner. Men jag hatar mediciner. Alla mediciner jag provat när det gäller Kennert, förutom kortison, gör mig bara sjukare. Tyvärr gör ju kortison folk sjuka i allmänhet i längden så det vill man ju inte ha ändå. Men ibland är jag så illa tvungen. Så jag mobbar Kennert med god kosthållning (i huvudsak LCHF), träning, enstaka muskelavslappnande tablett och panodil .

 

Några smärtpunkter

 

Kennert gillar alkohol, socker och vitt mjöl. En fördrink, en pasta med ett gott rödvin till och efterföljande dessert är hans bästa! Vem gör inte det liksom!? Lösgodis och en dag eller två på soffan och han trivs som fisken i vattnet! Han gillar kyla och blåst och avskyr sommaren. Fast dricker man lite extra rosé sommartid så kan han ändå tänka sig att hänga lite i bakgrunden ändå.

 

Fest för Kennert!

Just nu

De senaste månaderna har han varit väldigt närvarande. Jag har haft väldigt ont. Det kan bara beskrivas som känslan man har när man har 39° feber. Fast jag känner så hela tiden. Men jag har ingen feber.

 

 

Vissa dagar har jag gjort en sån strålande skådespelarinsats på jobbet att jag förtjänat en Oscar!

 

”And the Oscar goes for playing absolutely normal and happy while being in a shit load of pain goes to….(trummvirvel)… MALIN FRANTZ!!!! Absolutely amazing performance!!! Congratulations!!!” (Stående ovationer och publikens jubel!)

 

 

När jag kommer hem efter sånna dagar kan jag knappt röra mig. Knappt prata. All min energi har gått åt och jag vill bara gråta.

 

Men vaddå Kennert?

Jo, när jag gick en smärtutbildning på lasarettet så sa psykologen där att det är viktigt att separera mig från sjukdomen. Att jag ÄR inte min sjukdom. Jag HAR en sjukdom. Så när jag skulle förklara för barnen, som då var ganska små, att jag inte orkade leka och springa, att jag var tvungen att vila, så skulle jag säga att det var för att jag blev hindrad. Jag valde att förklara att jag hade ett litet grönt, elakt monster som bodde i min kropp. Han åt, rev och slet inuti mig. Jag förklarade att det var han som gjorde så jag inte kunde leka, att jag så gärna ville vara med men jag fick inte för monstret. Jag bad barnen hitta på ett namn åt min plågoande och ett utav barnen utbrast: Han heter Kennert!

 

Kennert

 

Sen dess har vi skyllt på Kennert. Han är jävligt trist att ha att göra med.

Träning 

Men jag är också oerhört tacksam för att jag är så pass frisk som jag är. Jag är rätt envis och ignorerar honom oftast. Har tusen knep för att ingen annan än min familj ska behöva se att Kennert är i farten. Jag har också tusen olika strategier för träning så han ska hålla sig på mattan. Tung styrketräning, så mycket jag bara hinner när jag mår bra. Sänker vikter och antal pass när han är på ingång. Promenerar när han inte låter mig gå till gymmet, simmar, yogar. Vila kommer på absolut sista plats. Jag är dålig på att vila.

När jag var på sjukhuset och gick i terapi angående Kennert så var det viktigt att jag lärde mig att acceptera att jag va sjuk. Vad är det för råd egentligen? Ge upp? Lägga mig platt?

Nej. Acceptera eländet och ge upp har aldrig varit ett alternativ. Det jag inte kan göra ena dagen kan jag kanske göra nästa dag. Jag tänker inte sluta försöka. Det har jag inte i blodet, att ge upp. Jag kommer alltid att välja att köra på förnekelse och sen bli frustrerad när det inte går som jag vill istället!

Men nu ska jag bara vara snäll mot mig själv, poppa lite kortison och hoppas att Kennert tröttnar och håller sig borta ett bra tag när det här skovet är över.

Kram Malin