Stark och sårbar, jag är skör och jag är oslagbar. Jag har alla fina dagar kvar, därför vill jag bara ge dig kärlek.

Moonica Mac, stark och sårbar.

 

I dag är en sådan dag. En dag då jag behöver smeka mig själv med mjuka ord. Jag behöver lyfta mitt sinne till skyarna och lita till att allt är som det ska. Att allt som sker har en mening och jag är precis den och där jag bör vara just precis nu. Det är en dag då jag ifrågasätter mitt värde, min kropp och min tid här på jorden.

 

 

I dag rasar smärtorna i märg och ben. Min blick ser dömande på i min spegelbild. Min kropp. För mycket, för stor, för smärtsam. I dag försöker jag känna acceptans och kärlek för den, känna glädjen över barnen den burit, smärtor den överlevt, sorger den genomlidit, kärleken den känt, händer som smekt den och ögon som åtrått den. Jag försöker svepa mig själv i en känsla av frid. Att den gör så gott den kan. Att det kommer att bli bättre snart igen.

 

 

I dag är en sån dag då jag kämpar lite extra för att hitta hem. Hitta själen som bor där i denna kropp. Hitta syftet med dess tid här på jorden. Att inse att det bara är en kort stund jag är här i denna tolkning av en människa. Jag har så oändliga mängder att vara tacksam över.

 

 

I dag värmer jag mig i ulltröja, dricker iste i finglas och vandrar stilla i hösten för att bada i de vackra färgerna som naturen eldar med just nu. Jag säger till mig att jag är bra. Att jag gör bra saker. Att jag duger. Duger som jag är. Att det finns nya, större, finare kläder att köpa. Att mitt värde inte sitter i valkar och veck. I rynkor och streck. Att jag är älskad av många, omtyckt av ännu fler och ogillad av dem som inte förstår mig. Att det är ok, jag gillar inte eller förstår alla jag heller.

 

 

I dag kämpar jag på gymmet. Mot smärtan. Mot vikten. Mot vikterna! Mot mig själv. Jag försöker skölja bort det som skaver i duschen efteråt.

 

 

I dag är en dag då jag sveper in mig själv i mjuka ord. I dag säger jag de komplimanger till mig själv som jag så lätt säger till andra. I dag tackar jag mig själv för att jag gör mitt bästa. I dag strösslar jag all kärlek på mig själv som glitter och paljetter. I dag låter jag vattenfärgen målas utanför strecken, för det är ok att inte vara perfekt. För vips, så finns vi inte mer, vi försvinner tillslut och glöms bort, det finns ingen vits med att vara så sträng. Så sträng mot sig själv.

I dag är jag stark och sårbar, skör och oslagbar.

Kram Malin