Här lovar jag vitt och brett att jag ska skriva oftare och så försvinner jag helt. Ni kanske undrar vad min människa är för en människa egentligen? Hur kan man lova bättring och bot för att sedan göra tvärt om!

Jo, man kan faktisk det om livet tar med en på tivoli där man blir vänd upp och ner, snurrad i karusell så man kräks, blir intvingad in i spökhuset och går vilse bland vålnader och gamla lik. När man i spegelhuset ser vem man blivit och inte gillar det som stirrar tillbaka. Och man står där med sockervadd intrasslat i håret, ett trasigt gossedjur under armen, en ballong med pyspunka, lite kräks i ena mungipan och tårar rinnandes ner för kinderna. Då kan man göra tvärt om!

Min försommar har varit förfärlig. I början av sommaren kom nämligen jag och min man fram till att vi vill flytta isär. Det var på mitt initiativ. Jag valde att lämna mitt hem sen 11 år tillbaka för att hitta en egen lägenhet. Vi var båda eniga om att det var det bästa för hela familjen. Många har tårarna varit, vi har aldrig varit ovänner eller bråkat bara sörjt att vår relation tog en sådan vändning efter 14 år tillsammans. Men ingen av oss har varit lycklig eller mått bra på länge.

 

 

Vi åkte i alla fall på semester till Polen tillsammans, firade vår tredje och vad vi trodde kunde bli vår sista bröllopsdag. Vi åkte tåg till Sopot på årets varmaste dag för att bada, men jag glömde mina badkläder så jag bröt ihop och satt gråtande i bara trosorna på stranden medans Frasse ömsom lovade att det inte gjorde nåt och ömsom retade mig för att jag är en klant! (Med all rätt, det brukar vara han som klantar sig så det var väl på tiden att jag fick göra bort mig!)

 

 

Vi njöt av god mat, goda drinkar och varandras sällskap. Jag tyckte jag var slående lik min ena drink tills Frasse påpekade att det där med största sannolikhet var röven på fisken! Han har ju ändå humor! Vi skrattade tillsammans, vi grät, vi höll varandra i vår sorg. När vi kom hem väntade en tom lägenhet på att få bli mitt hem.

Jag har fått en fantastisk våning mitt på Storgatan här i byn. 6 rum och kök, 150 kvm. Sönerna får egna stora rum, jag har ett ljuvligt sovrum, en matsal, ett vardagsrum, ett fint kök och ett kontor. Jag har flyttat det mesta nu men har fortfarande massor kvar i huset. Det får ta sin tid. Efter långa samtal har vi valt att inte gå skilda vägar än utan försöker att ge vår relation en ny chans i den här formen istället. Särbos. Jag vet inte hur det kommer gå, men skiter det sig nu så har vi i alla fall gjort allt vi kan. Det känns ändå bra! Jag trivs alldeles utmärkt med att leva isär även om jag numera är fattig som en kyrkråtta! Jag har bara min egen skit att ta hänsyn till. Jag inreder som jag vill. Jag städar som jag vill. Jag lagar den mat jag vill äta. Jag tränar. Jag sitter i nattlinne på balkongen och lufttorkar mitt hår som nu är fritt från kletig sockervadd, jag läser, lyssnar på musik och på måsarna som flyger skrikande över Vida.

 

 

Jag åker tåg in till stan med Emmie och dricker limonchello spritz, äter goda små läckerheter och landar sen hemma i soffan med vin och grogg!

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kanske kan livet ändå bli ett tivoli där man åker bergochdalbana så man kiknar av skratt! Där man vinner högsta vinsten på lotterihjulet och skrattar åt den tokiga spegelbilden som böjer sig så där så man ser jättekort och supertjock ut! (Ser iofs redan ut så efter den här semestern!) 😉😂

 

 

Men kanske kan livet trots uppbrott och sorg leda till något bättre och bra. Tiden får utvisa vart allt tar vägen. Just nu känns livet skört och kärleken dinglar i en spindeltråd. Många förändringar kommer att krävas. Men tiden får utvisa vem jag är och hur jag vill leva. Men jag ser fram emot att bli mig själv igen. Vara den glada, vackra, vilda Malin som jag vet finns här inne någonstans. Vi gör det här på vårt sätt.

 

Love you lots, Malin