I går var jag på teater! Jag älskar att gå på teater. Att se dessa fantastiska skådespelare leva sig in i sina roller, leverera repliker och känslor med självklarhet. Det är en ynnest att få kliva in i en författares hjärna. Att få se deras verk spelas upp av engagerade aktörer och få en inblick i någon annans fantasi.

 

 

Jag hade verkligen sett fram emot den här föreställningen efter att Åza frågade om jag ville följa med! Problemet var att i början av veckan så meddelade min älskade vän att hon låg hemma i en hiskelig mansförkylning med hosta, snuva och tyck-synd-om-mig-känsla. Det var väl sviter från det hårda levernet i Polen skulle jag tro. Så där satt hon, min kära vän, halt och lytt med skadat knä och snorig nos stackarn och kunde inte följa med! Det är inte lätt att leva jetsetliv när man börjar bli tant! 😉 Tur hon har både hund och kaniner som kan trösta och pyssla om. Nåväl, hon är ju ändå en av de snyggaste och snällaste tanter jag känner, så hon tog kontakt med Niklas Borefors som är chef för teatern och frågade om jag kunde få överta hennes vip-biljett och ta med mig en egen plus 1 istället. Generöst nog godkände han detta tilltag och jag fick lov att gå på teatern! Med mig tog jag den enda jag känner i närområdet som är mer kulturell än jag själv, nämligen min fina vän Josefine.

 

 

Gårdagens föreställning på Regionteatern i Växjö var en fiktiv berättelse baserad på bröderna Collyer som bodde i Harlem, New York i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. Bröderna blev ökända för sitt tvångsmässiga samlande. De hade under flera år barrikaderat sig i sitt hus där de fyllt huset från golv till tak med skräp, tidningar och prylar. De hade byggt tunnlar och gångar mellan skräpet där de gillrat fällor för eventuella inkräktare, bröderna dog i sitt hem och hittades bland 140 ton skräp som de samlat på sig under årtionden.

 

 

 

Pjäsen av Lotta Lotass och i regi av Peter Elmers utspelar sig i brödernas hem. Det är en gripande berättelse Lotta förmedlar där psykisk ohälsa, medberoende och kärlek till en närstående skildras på ett mycket sorgligt men ändå vackert sätt. Vad gör man inte för kärleken!? Första akten är helt olik den andra och andra akten var helt nödvändig för att knyta ihop hela föreställningen. Scenografi och kostym stod Leif Persson för och det var verkligen en fantastisk scen som mötte oss i andra akten! Otroligt så mycket man kan göra med smink och kläder och uppbyggnaden av rummet bröderna vistades i var verkligen övertygande.

 

 

 

 

Skådespeleriet stod Björn Johansson Boklund och Elin Rusk för. De har en otrolig närvaro och ett sampel som är imponerade att se. Jag är som alltid otroligt imponerad av att man som skådespelare kan hålla all dialog i huvudet. För det är mycket text i den här uppsättningen. Björn och Elin lyckas båda att fånga publiken och framkallade både tårar och skatt under föreställningens gång. Kvinnan som satt framför oss grät floder under större delen av andra akten. Det var även många andra som också var väldigt berörda av denna pjäs. Föreställningen är ca 2 timmar lång med 25 minuters paus i mitten så boka av gott om tid för den och tid för att reflektera efteråt.

 

 

Ensemblen blev applåderad in på scenen flera gånger efter slutscenen!

Jag kan verkligen rekommendera er att gå och se denna pärla! Biljetterna hittar ni HÄR!

 

Att gå på teater är fantastiskt!

Kram Malin